Livet, döden och däremellan

Om man inte är medveten om döden så kan man inte vara medveten om livet heller. Stämmer det? Behöver man ha varit med om något som påminner om livets förgänglighet för att förstå värdet? Och vad är det som får oss att göra gott?

Citatet är hämtat från en intervju med Erik Engellau-Nilsson som är vd för Norrsken Foundation. Som många säkert redan vet är det en stiftelse som investerar i bolag som arbetar för ett hållbart samhälle.

Erik Engellau-Nilsson, vd för Norrsken Foundation

Det är enklare att förstå citatet när man sätter det i sitt sammanhang. En personlig väckarklocka för Engellau-Nilsson var nämligen när han själv drabbades av cancer. Han arbetade då som kommunikationschef för Klarna och var bosatt i USA.

Beskedet blev ett uppvaknande. Han insåg att vi lever en kort tid på jorden och det vore så onödigt att inte göra något meningsfullt av den tiden. Istället flyttade han hem för att bli frisk och bli VD för den hajpade välgörenhetsstiftelsen.

Vad driver folk till att göra gott? För vissa verkar det vara ett kall, något som man föds till och där det aldrig funnits något alternativ. För andra verkar det vara som i Engellau-Nilssons fall, en insikt som är summan av levnadsår och upplevelser.

Eller är det så att vi behöver ha kommit en bit på Maslows behovstrappa för att kunna lyfta blicken? När vi själva har våra mest basala behov tillgodosedda, är det då vi kan ta oss an större uppgifter? Uppgifter där vi kan samtidigt kan förverkliga oss själva och göra meningsfullt och gott för samhället?

När jag föreläser pratar jag ibland om händelser man är med om i livet. Händelser som man först fler år senare förstår innebörden av. Händelser som ger bestående intryck och till slut leder fram till ett beslut, som mognat i det omedvetna. Det kan vara personer som man träffar som gör starka intryck, böcker man läser eller filmer man ser.

Plåtning vid Västerbron. Platsen som haft stor betydelse i mitt liv.

Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att mannen som jag räddade från broräcket skulle spela så stor roll i mitt liv idag, nästan 10 år senare. Sen är det såklart många andra saker som också spelar in, men odiskutabelt är den händelsen betydelsefull.

Lika odiskutabelt för min egen del är vikten av erfarenhet att lura sig mot. Jag hade inte varit redo för att driva civilkuragefrågan eller prata om mod och medmänsklighet som samhällets mest värdefulla egenskaper om jag inte hade ett arbetsliv bakom mig.

För att knyta ihop säcken så är jag inte alls säker att det inledande påståendet stämmer, det vill säga att vi behöver varit med om saker som påminner om livets förgänglighet för att kunna förstå värdet av livet. Det tror jag även är möjligt för öppna och empatiska personer. Däremot tror jag det kan vara enklare att mötas i samtal med personer som har liknande erfarenheter. Men det är en helt annan sak.

Är vansinnigt nyfiken på att höra era tankar. Hoppas ni vill dela med er i kommentarsfältet!

Må fint!

Jenny

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

%d bloggare gillar detta: